Bilden av en sjukskrivningsepidemi inom den arbetande befolkningen i Sverige under senare hälften av 1990-talet är felaktig. – Från hösten 1997 ökade antalet sjukdagar markant. Men det var sjukperiodernas längd som tilltog - inte antalet sjukskrivna, säger forskaren Tor Larsson på Arbetslivsinstitutet.
Tor Larsson är projektledare för RAR som är ett projekt inom ramen för regeringens försöksverksamhet för att minska ohälsan inom offentlig sektor. RAR beskriver sjukvårdsproblematikens art i andra bilder än de som hittills tecknats. I dag läggs analysen fram till regeringen.
Att sjukperiodernas längd ökade förklaras av att systemet med anpassningsgruppernas verksamhet som funnits sedan 1970-talet kollapsade under 1990-talet. Anpassningsgrupperna skapades för att minska utslagningen ur arbetslivet. 1974 kom uppsägningsförbudet i LAS (lagen om anställningsskydd) för äldre och sjuka. Här skapades ett slags samhällskontrakt: arbetsgivaren måste genomföra arbetsträning, anpassnings- och omplaceringsåtgärder för att undvika uppsägning för en medarbetare med sviktande arbetsförmåga. Om arbetsförmågan hos personen inte förbättrades trots åtgärderna och arbetsgivaren och facket var ense om detta, trädde samhället in med olika lösningar, som exempelvis deltidspension.
– Det systemet, med lokalt anpassnings- och omplaceringsarbete, monterades ned under 1990-talet. Resultatet blev "eviga" sjukpenninggrundande frånvaroperioder. En bidragande orsak är att det i dag inte finns utrymme för att folk ska kunna återkomma till enklare sysslor, säger Tor Larsson och fortsätter:
– Statsmakterna har gradvis dragit sig ur sitt åtagande enligt 1974 års samhällskontrakt. En serie domar i Arbetsdomstolen efter 1993 har dessutom av parterna uppfattas som en uppmjukad tillämpning av uppsägningsförbudet i LAS.
Pressmeddelande från Arbetslivsinstitutet 2005-10-17